|
|
|
Naturreservatet Järleån |
||||||||||||||||||||||||||||||||
| Stig Lövborg ´s hemsida |
Längs Långforsen är det inte möjlig att ta sig fram med rullstol. Dock, från första p-platsen, från Örebro räknat, kan man ta sig ner till den grillplats som finns. Dock måste den rullstolsburne ha ett par med sig, för det är tufft!!
Under hela den snöfria delen av året har man stort utbyte av ett besök. Forsarna i ån är dock mest imponerande tidigt under våren i samband med vårfloden. En annan tid på våren när området särskilt kommer till sin rätt är omkring mitten av maj när vitsipporna blommar och träden får sin första späda grönska. Tidigt på försommaren är blomsterprakten som mest artrik och varierad och då når också fågellivet sin kulmen. Under högsommaren kan lövskogssvalkan bli en ovanlig upplevelse liksom de många lövträdarternas färgspel under hösten.
Gällande bestämmelser anges utförligt på skyltar i reservatet. Naturreservatet Järleån omfattar ca 105 ha mark och vatten i Järleåns dalgång längs en sträcka av ca 6 km. Ån har till stor del kvar sitt naturliga lopp med bl a betydande forssträckor, med här finns också rester av den tidiga järnhanteringens nyttjande av vattenkraft och odlingslandskap. Reservatet bildades 1976. Syftet är att skydda och vårda älvdalen och dess naturvärden samt att genom lämpliga åtgärder underlätta för allmänheten at besöka reservatet. Naturvårdsförvaltare: Skogsvårdsstyrelsen Markägare: Sataen samt enskilda. Den större dalgång i vars botten Järleån med omgivande odlingsmarker och lövskogar nu finns är en flera 100 000 år gammal geologisk bildning. Den fanns i stort utformad redan före inlandsisarnas tid. När den sista inlandsisen smält undan låg hela dalgången utom de högsta krönen under Yoldiahavets vattenyta och mäktiga lager av finmo, mjäla och lera avsattes då i dalgångens botten.
Allt eftersom landet höjde sig blev sundet mellan Norasjön och de vida vattenytorna i sydost allt smalare och slutligen avsnördes Norasjön helt. Den älv som därefter kom att avvattna sjön skar sig vid den fortsatta landshöjningen allt djupare ned i de finkorniga jordarterna i dalgångens botten. Där älven skar sig ned ända till den underliggande moränen eller till berget bildades forsar och fall.
Det rinnande vattnets påverkan på landformerna har ännu inte upphört vid Järleån. I åns yttersvängar undermineras fortfarande stranden och skred uppkommer varvid delar av strandbranten glider ut i ån med träd och allt och helt vegetationsfria lytor, s k skredärr bildas. I åns innersvängar däremot avlagras grus, sand och finkornigare material och nya landområden byggs upp av dessa, s k svämsediment. Olika slag av lövträd präglar huvuddelen av reservatets skogsområden. I allmänhet är det yngre gråal och ask som bildar bestånd, särskilt inom områden som tidigare nyttjats för slåtter eller bete. Där finns också enstaka mycket gamla och grova askar och björkar kvar frånslåttertiden. Hägg är allmän och bidrar starkt till lövskogens lundartade prägel. Busk- och örtvegetationen är mycket frodig, men innehåller inte några direkt sällsynta arter. Mest anmärkningsvärda är tibast, vätteros, lungört och skavfräken. Områdets karaktärsväxter är på våren vitsippan och under försommaren smörbollen. Redan vid mitten av 1500-talet fanns en hytta vid Järleån. Under de följande århundraden blev Järleåns dalgång det viktigaste centrat för järnförädling i Noraskogs bergslag lmed hyttor och hammare vid tre olika dammar. Mindre hammare har dessutom under en kortare period funnits vid Djupedalsforsen. Behovet av vattenkraft kunde dock tillgodoses utan att flera av de mest svårtämjda forsarna togs i anspråk varför bl a Långforsen har kvar sitt naturliga lopp. Järnhanteringen i området på gick ända in på 1920-talet, men nu återstår endast ruiner av byggnaderna samt slagghögar och andra lämningar, vilka alla är skyddade som kulturminnen. Järle kvarn som drevs ända in på 1970-talet finns dock bevarad i ursprungligt skick. Mer än tre hundra års intensiv bruksdrift med ett stort antal sysselsatta har också sat sin prägel på trakten i form av bebyggelse och ett mycket hårt markutnyttjande genom uppodling, slåtter av naturliga ängar och bete. Vården av området sker enligt en av länsstyrelsen fastställd skötselplan. Målsäggningen är att i huvudsak bevara den fördelning mellan öppna och slutna marker som skapades av järnhanteringens intensiva markutnyttjande. Åker- och betesmarker som hunnit växa igen har röjts upp och hävdas nu genom bete. En del av löv- och blandskogarna kommer att skötas genom aktiva skogsvårdsåtgärder, medan andra lämnas att utveckla sig helt fritt mot urskogsliknande bestånd.
Den lundartade lövskog som dominerar reservatet ger goda livsbetingelser för såväl däggdjur som fåglar. Småfågelfaunan är både art- och individrik. Av speciellt intresse är de djurarter som är direkt bundna till åns vatten. Bäver förekommer regelbundet inom reservatet, vilket märks på de karaktäristiskt spetsade stubbarna efter träd som bävern fällt. Kullar av knipa ochstorskrak syns ofta på åns lugnvatten under sommaren, medan strämstaren året om håller till vid forsarna. Mest anmärkningsvärd är dock den sällsynta kungsfiskaren som finns vid ån vissa år och då kan upptäckas när den med ett skarpt läte och i hög fart kommer flygande nära vattenytan.
2006-05-06 Stig Lövborg / www.lovborg.com/reservat/jar.htm
|
Gamla riksväg 60, nu länsväg 766, går genom östra delen av reservatet. För att
komma till huvudrastplatsen Långforsen skall man från nya riksväg 60 svänga av mot Yxe
och därefter ta avtagsvägen mot Hammarby. Efter den vägen finns en skylt som visar till
rastplatsens parkering. Där finns också informationstavlor och vägvisare.
