|
|
Tivedens nationalpark |
|||||||||
| Stig
Lövborg ´s hemsida
|
Kom ihåg! / Läs mera / Ytterligare information / Vägen till Tiveden / Gammalskog och urtidslandskap i Tivedens hjärta / Berggrunden / Isen / Djuren och växterna / Människorna På väg mot urskog
Skyltar i parken ger fullständiga föreskrifter för besökare. Temafoldrar, en serie informationsblad om nationalparkens natur och kultur, utgiven av naturvårdsverket. Finns att få vid informationscentralen i parken. Tiveden - en blivande nationalpark, Rune Johansson, Sveriges Natur, Svenska Naturskyddsföreningens årsskrift 1981. Tivedens nationalark - en skogshistorisk betraktelse, Lars Kardell, Sveriges Lantbruksuniversitet 1982 (med utförlig litteraturlista).
Informationstavlor utmed E3 och riksvägen i anslutning till Tivedenområdet ger vägvisning. Skyltar med sevärdshetssymbolen visar vägen från väg 49 Karlsborg-Askersund samt vägarna Undenäs-Askersund och Tived-Granvik. Allmänna kommunikationer saknas. Gammalskog och urtidslandskap i Tivedens hjärta I Tivedens nationalpark ska skogen få utvecklas till urskog. Den skog som nu växer här är opåverkad av de senaste årtiondens storskaliga skogsbruk. Så stora sammanhängande områden med gammalskog är mycket ovanliga i södra Sverige. Skogens ålder och mäktighet och det vilt formade landskapet ger nationalparken dess karaktär och motiverar att den skyddas. Tiveden vilar på granitberggrund. När jordskorpan brast och bildade Vätterns väldiga sänka (för 900-1 400 miljoner år sedan) sprack också berget i Tiveden sönder i det rutformade mönster som nu utgör huvuddragen i nationalparkens terräng. I sprickornas stråk av krossat berg finns sjöarna och myrarna. De mellanliggande partierna, där berget förblev helt, kvarstår som branta höjder. Landisen, som smälte av för ungefär 11 000 år sedan, satte också sin prägel på landskapet. Den bröt loss och flyttade med sig stenblock som nu ligger utsträdda över hällarna. De flesta och största av de lossbrutna blocken hamnade dock i sprickdalarna. Enorma blocksamlingar bildades i många dalar, t ex vid Stenkälla. Smältvattnet från isen spolade med sig nästan allt löst material - utom de stora blocken - ut i ishavet, som låg på en lägre nivå. Därför är jordtäcket i nationalparken mycket tunt. På många håll ligger hällarna lika nakna som när de en gång smälte fram ur isen. Stammarna av älg och rådjur är glesa. räv, grävling, mård och ekorre förekommer. Tjäder, pärluggla och nåtra andra fåglar som trivs i gammal skog finns här, liksom flera hackspettarter. Den tretåiga hackspetten är här nära sydgränsen för sin utbredning. Tiveden är ett biologiskt gränsområde mellan nordliga och sydliga arter. På myrarna kan man t ex hitta dvärgbjörken, en buske som annars mest finns i Norrland. Det har aldrig bott människor i det område som nu är nationalpark. Men efter en inflyttningsvåg på 1600-talet fanns det gårdar inom någon kilometer från parkgränsen. Boskapen betade i skogen. Där togs också ved och virke och där brände man tjära. Under hela 1700- och 1800-talet hämtades träkol till masugnarna vid Granvik och Igelbäcken ur Tiveden. Det finns många kolbottnar - rester av kolmilor - i nationalparken. Under 1800-talet kom också ett ordnat skogsbruk igång. Den nuvarande skogsgenerationen har genomhuggits flera gånger. Först efter andra världskrigets vedhuggningar avtog skogsbruksaktiviteten. Nästan överallt i nationalparken finns brandkol ett litet stycke ner i marken. Det är spår efter skogsbränder. Den skog som växer här nu har till stor del uppkommit efter bränder i början och mitten av 1800-talet. en storbrand rasade 1835. Här och var, t ex vid Stenkälla och Trollkyrka, kan manockså finna rester av en äldre skogsgeneration med drygt 200-åriga tallar. De bär ofta spår efter skogsbränder. De bränder som härjat här kan givetvis ha orsakats av människor. Men bränder var en natrulig företeelse i urskogen. De gav plats för nya skogsgenerationer. Nationalparkens skogar har utnytjats och påverkats av människor långt in på 1900-talet. Här finns också bestånd som helt och hållet anlagts av människor, genom sådd efter kalavverkningar. Avsevärda delar av nationalparkens skogar har ändå något väsentligt gemensamt med en "riktig" urskog. De är inga produkter av växtförädling på någon plantskola. De ärsådda i askan på ett skogsbrandfält och de har grott ur frön från de förfäder som överlevde branden. Om 100 eller 200 år kommer de att likna de urskogar som fanns här för 400 år sedan, innan människan kom hit och tog skogen i sin tjänst. Nationalparkens värde som fristad för växter och djur kommer att öka i takt med att skogen åldras.
2003-07-02 Stig Lövborg / www.crosswinds.net/~lovborg/reservat/tiv.htm
|
